Gotlands-snipan, en artikel av signatur C. T. H.

Gotlandssnipan beskrivs i Göteborgs handels– och sjöfartstidning, lördagen den 5 oktober 1929

Det klara östersjövattnet omkring Visby stift, upptagande
förföriska färger av kalkbotten, tång, bergpallar och sand, har anspråk på en
god båttyp. En sådan har också uppstått – man ser det och känner det, när man
kommer vid Gotlandskusten. Där finns exemplar av gotlandssnipan som ha i
fasonen allt vad man tycker är vackert och nyttigt för en liten öppen båt.
Många är så välbyggda och omtänksamt hopkomna, att man ger sig helt och hållet
åt ett entusiastiskt gillande. En talande ädelhet är i deras kropp, som ej
sällan synes skapad och formad med det vackra, oroliga havets direkta
medverkan. Bärigheten är insmusslad i en ofta elegant formgivning. De något
större båtarne ha en slank djärvhet i sin långlagda gestalt, de smärre på 18-26
fot kunna vara turade i en sluten, hopknäppt form som ej längre är hantverk,
utan skön konst.

Den moderne båtbyggaren – eller rättare båtkonstruktören –
av hög klass har en samlad, teoretisk erfarenhet från många väl undersökta och
prövade experiment. Hans ritning är ibland ett underverk i och för sig, med in
utsökta kompromiss, med sin vetenskapliga, lagbundna konstnärlighet. Hans
närgångenhet mot elementerna går till den yttersta gränsen, hans fordringar
närma sig dem, som vår Herre själv uppställt när det gäller kroppens fullkomlighet.

Man kan kosta på sig dessa anspråk i kraft av inhämtad
teoretisk lärdom, föregångares experiment och ekonomiska resurser. Resultaten i
våra dagar av modern båtkonstruktion äro gamla principers yttersta utnyttjande
och kombination, de ha huvudsakligen kommit segelsporten till godo.

De gamla byggmästarne, som ansvarade för kustbefolkningens
behov av trygga och välseglande fiskebåtar, ha ej haft samma tekniska och
teoretiska förutsättningar som nutidens raffinerade konstruktörer. Ändå har
mest varje organiskt sammanhörande sträcka av svensk kust i tidernas lopp fått
en båttyp, som motsvarande elementära anspråk för farvattnet och arbetet på
sjön. I vissa fall skulle man nog ha kunnat experimentera med att utbyta båttyp
för två skilda distrikt utan att någon större risk skulle vara för handen. Men
alltid är det någon särskild och god mening förborgad i den speciella båttypen
för en speciell trakt, om också ibland åtföljd av någon olägenhet, vilken man
synes ej våga avstå på grund av någon benhård tradition.

Således har bohuslänningen fått sin koster, som i sin äkta
fason var fin att hålla sjön med när man måste ligga bi, men som onekligen i en
nödtvungen, grov läns erbjuder allvarliga risker på grund av akterspegelns
konstruktion. Halländingen har fått sin vessing, som av öppna allmogebåtar
torde ha varit en av de sjödugligaste. Limhamns-fiskarne brukade sina slanka
snipor, som höra till de förnämligaste fiskebåtstyper som överhuvud finnas och
som redan länge modifierats för motorbruk. Fiskelägena på östra skånska kusten
hade tagit upp blekingstypen i en något starkare och mera grundgående fason, delvis
väl med hänsyn till att man kunde få törnar på fullt allvar om det gällde ta
sig över revlarne, där man ofta hade fiskeredskap utsatta. Den renodlade
blekingsekan gjorde sin tjänst hos de djärvt och flott seglande
blekingsfiskarne, som pressade sina öppna båtar med vidlyftiga toppar i frisk
vind och gjorde ett överlägset intryck ännu för en 10-12 år sedan, då undertecknad
hade nöjet ligga vid blekingskustens yttre skär och se dem i deras element.

Man får här tala om det som varit -ty genomgående äro
svenska kustens små fiskeflottor nu motoriserade och seglingskonsten på
avskrivning i sin strängaste fordrande form. Detta gäller framför allt de
lägen, som ha hamnar, eller skyddade skärgårdsfiskelägen. De som fiska från
öppen kust och strand ha ej så lätt att följa med i utvecklingen. Uppdragandet
av stranden av tunga motorbåtar blir mödosamt, under pålandsstorm riskabelt.
Ändå ser man här och där att motorn fått användning även på sådana ställen –
och ser det tunga arbetet med upptagningen.

Som allmogebåt har gotlandssnipan en särskild förmåga att
intressera. Den har, som sagt, sitt fördelaktiga utseende – och en särskild
stil i sin segling; vartill kommer ett något ursprungligt segelställ. Men därjämte
är det en vördnadsbjudande fläkt av bister erfarenhet, av väderbitet trots över
dessa vackra små farkoster, i vilka de livligt fiskande gutarne hållit en kamp
med havet genom århundraden. Över stora sträckor gotländsk kust finns ej
tillstymmelse till hamn, eller skydd ens för småbåtar. Likväl har ön omkring
ett hundra fisklägen, som till stor del äro rätt och slätt au naturel utlagda
på öppen strand.

Från dessa utposter mot Österhavet har gotlänningen fiskat i
alla tider, med sin egen båttyp och sin egen teknik – båda begreppen utvecklade
i perioder. För närvarande har motorn sin period – varvid man nog ej sällan
övergått till båtar av blekingstyp och blekingstillverkning.

Men i de gamla tidernas tusende tillfällen av hårda fiskefärder,
som utgingo från denna kust, var man hänvisad till den säkerhet som låg i den
öppna gotlandssnipans byggnad, och till att fresta sjön med åror eller segel.
Den roll en förnämlig båtbyggare spelat för en kust skall ej underskattas. I
hans öga låg den rätta utslagningen av spanten, dimensionerna och formen. Hans
instinkt, erfarenhet och talang ledde handens fria arbete. Han gick här i de
gotländska furuskogarne och tog själv ut böjda ämnen av kärnvirke till
bordläggningen och de rätta bitarne till spant och kölplanka och stävar. Allt
var mödosamt handarbete. Men energi blev det i fasonen och redskap för
kustsegling uppstodo som voro att lita till.

Gotlandssnipan borde egentligen vara att betrakta som en
roddbåt och har ju vid fisket en självfallen användning som sådan. Dess goda
egenskaper som segelbåt äro samtidigt mycket framträdande, smidig i sjön som
den är och utmärkt vakande och välseglande. När stormen kom på under nattens
lax- eller strömmingsfiske och det gällde att bärga garnen och komma iland, så
spelade seglingsförmågan och sjövärdigheten sin stora roll. Tragedierna äro
många att minnas vid kusten. Att de ej blivit mångdubbelt flera har berott på
en god båttyp och sjödugligt folk.

De minsta gotlandssniporna kallas för enmänningar – därför
att en man ledigt kan ro dem. I storlek stigande komma så tvåmännings- och
tremänningsbåtar. De riggas ofta med två master och två sprisegel samt fock –
en mycket trevlig rigg att se på.

Vid större fiskelägen, t. ex. vid det legendomspunna och
natursköna Gnisvärd, hade man förr en kapprodd till sjöss när det stora
strömmingsfisket skulle börja. Den gick av stapeln den 1 april, då man skulle
föra ut de s.k. sättningsrepen på Gnisvärdsgrund – alltså förankra repsträngar
för strömmingsgarnen. Det blev en verklig tävling om att komma först och få
någon av de bästa platserna. Hamnfogden ledde starten och gav signal, vid
vilken alla båtarna satte hög fart. Hela ceremonien bars av seg gammal
tradition och var mest som en helig akt – som för övrigt hållit sig kvar även
sedan man övergått till motorbåtar. Men 1927 bröt en fiskare traditionen och
gav sig i väg på egen hand – och därmed var det gamla bruket förlorat.

Det fastslås att man ej känner åldern på denna sedvänja. Men
vid Gnisvärd vet man, att denna kapprodd praktiserats i minst 500 år och
bottnar i en gammal rättsuppfattning, som stadgat straff för den som lade båt
vid annans skötsträng.

I en gammal beskrivning av 1867 från en resa i Finnmarken
och Nordkarelen (J.A. Friis, professor i Kristiania) finner jag just en anteckning
om fiskarkvänerna vid Vadsö, som bra nog mycket erinrar om ovanstående. Där
står omtalat som följer:

”Naturligtvis måste sträng rättvisa handhavas mellan ett så
stort antal fiskare, som det som ofta samlas vid Vardö, Vadsö och
mellanliggande orter, av norrmän, finnar, kareler, ryssar och lappar, så att
den ene icke skall förorätta den andre. Skulle således vart båtlag få resa ut
på havet och sätta ut garn eller draga upp dem, när det självt funne för gott,
skulle snart oreda uppkomma och slagsmål inträffa, i det ena båtlaget satte
sina garn över andras eller skure av andras, som voro satta över deras egna.
De, som hava uppsikten över fisket, hava därför visligen anordnat, att samtliga
båtarna om morgonen samlas liksom i slaktordning, var under sin märkestånd, och
på en given signal ro alla ut på en gång och börja samtidigt att sätta ut sina
garn vid sidan av varandra från land och utåt havet till. Styrelsen bestämmer
också, om vädret är av den beskaffenhet, att man bör våga sig ut på havet eller
icke. Några våghalsar skulle eljest alltför dumdristiga äventyra livet.”

Som synes, en liknande kapprodd uppe vid Ishavskusten, som
antagligen har en ganska ålderstigen upprinnelse.

Den öppna gotlandssnipan har som segel- och fiskebåt använts
för mycket vidsträckta turer och dokumenterat sin sjövärdighet på mångahanda
och övertygande sätt. Gutar kallades på 1860-talet till Åbo för att lära
finnarne bättre fiskemetoder; de voro också uppe vid Härnösand, vid Wasa i
Finland, långt borta i Estland i samma goda ärende. Under dessa långfärder
seglade gutarne i öppna tremänningsbåtar – vilket rent av förskräckte
skärgårdsfinnarne, som ej gärna följde med på havet i dessa såsom våghalsiga
ansedda farkoster. Men det fanns gotlandsfiskare som i samma enkla, men sjögoda
snipor seglade upp i Kattegatt och Skagerack. En fiskare, Lars Olsson från
Rone, omnämnes 1847 i ”Aftonbladet” för att han ensam i sin snipa seglat från Langesund
i Norge till Gotland – genom Öresund och Kalmarsund. Över huvud synes gotlandsfiskaren
– fostrad vid öppen kust av ett hårt hav – ha varit sällsynt respektlös för
avstånd och förstått behärska situationerna i en båt som han kände och trodde
på.

Någon gång har en fiskeflotta där utanför Gotland gått in i
en katastrof, som bevaras i minnet. Vid Djupviks fiskeläge innanför Carlsöarne berättas
om en händelse från slutet av 1800-talet, då en del båtlag från Djupvik och en
del från Fröjel lågo en oktobernatt på fiske utanför Storön. Vid 12-tiden på
natten mulnade det och började blåsa hårt nordligt. Sjön, som förut var hög,
växte och blev svår. Det blev snart klart att man måste bärga näten och denna
manöver gick lyckligt för alla. Men nu började stormen komma med våldsamma
snöbyar ur svarta moln, som släckte stjärnorna. De båtar som voro från det
sydligare Djupvik gjorde ett kort slag till havs och höllo sedan slaget för
babords halsar rätt ned mot läget och nådde lyckligt stranden. Fröjelborna, som
skulle norrut, måste lägga sig på kryssen, vilket med öppna båtar i det vädret
var äventyrligt. För att ej förlora så mycket i vändningarna sägas de ha velat
göra långa slag och stucko långt till havs i första omgången. Där ute skingrades
båtarna i den ökande orkanen. De små båtarna kämpade ensamma sin kamp i
mörkret. Man kan konstruera för sig bilden av hur de, uttröttade av att hålla
båten läns, förfrusna och med stormslitna segel, slutligen hållit undan vind
och gått in i en läns på vinst och förlust. Med stelfruset folk ombord ha de
förfyllts och gått under. En av båtarna slungades på land vid Hoburgen.
Besättningen levde, men omedelbart efter det de bärgats på land dukade fiskarne
under. Av de andra sågs aldrig ett spår. –

I de ojämförligt flesta fall ha kritiska situationer
utsikter att klaras, när yrkesfiskaren har sin kunnighet och sin goda båt.

På Gotland finnas ännu båtbyggare, som kunna framställa
sådana tillförlitliga redskap i traditionell stil och styrka. En av dem hade
jag nöjet att få besöka – den kände båtbyggaren Bogren i Slite. Förut bosatt i
Boge har Bogren varit mycket anlitad och har egenhändigt timrat över 300 större
och mindre fiskebåtar. Nu är han över 80 år, men klagar blott över att det är
så svårt att få ihop riktigt virke till en verklig gotlandssnipa. Se, det skall
vara sådant där självväxt till bordläggningen – och det går knappt att få tag
på.

”Det är nog det enda som hindrar”, menar Bogrens kära maka.
”För se, båtbyggeriet, det är nu Bogrens liv det.”

C.T.H.